Sverige - Migrationsöverdomstolen, 9 oktober 2009, UM 1210-09

I sin dom 9 oktober 2009 konstaterade Migrationsöverdomstolen inledningsvis att det inte visats att skyddsbehov förelåg eller att uppehållstillstånd på grund av anknytning kunde beviljas. Domstolen disakuterar även gränsdragningen mellan skyddsbehov och humanitära skäl med hänvisning till tidigare avgöranden.

I sin bedömning resonerar Migrationsöverdomstolen kring tillämpning och tolkning av ”synnerligen ömmande omständigheter” i 5 kap. 6 §. Domstolen konstaterar att en samlad bedömning ska göras med tonvikt på utlänningens hälsotillstånd, anpassning till Sverige och situation i hemlandet. I fråga om det sistnämnda Därmed avses förhållanden som - utan att vara skyddsgrundande - gör att en avvisning till hemlandet framstår som olämplig vid en samlad bedömning av utlänningens personliga situation. Migrationsöverdomstolen framhåller att någon närmare vägledning för vad detta innebär inte framgår i detalj av lagens förarbeten men att det kan röra sig om exempelvis risk för social utstötning och traumatisering till följd av tortyr. Det kan också handla om den allmänna situationen i ett land. Domstolen framhåller i detta sammanhang att omständigheter som åberopats för att visa ett skyddsbehov kan – utan att konstituera ett sådant – tillmätas betydelse för att bedöma om den sökande kommer att möta en sådan svår situation i hemlandet att uppehållstillstånd kan beviljas på grund av synnerligen ömmande omständigheter. Domstolen poängerar dock särskilt att detta utrymme är mycket begränsat. Domstolen konstaterar slutligen att det inte kan uteslutas att den sökande kan komma att möta svårigheter av social art vid ett återvändande till Irak men att vare sig situationen i hemlandet eller den sökandes skäl i sin helhet kan bedömas vara så synnerligen ömmande att han av det skälet bör få stanna i Sverige.