Sverige - Migrationsöverdomstolen, 9 December 2013, UM 1412-13

De asylsökande A och hennes sex barn, alla minderåriga förutom det äldsta barnet B, sökte asyl i Sverige 2012.

Vid registreringen av deras ansökningar framkom att de redan beviljats en italiensk Schengenvisering. Migrationsverket begärde därför att Italien skulle ta över ansvaret i enlighet med Dublinförordningen. Behörig myndighet i Italien accepterade Migrationsverkets begäran. Verket beslutade därför bl.a. om att överföra dem till Italien i enlighet med Dublinförordningen.

De asylsökande överklagade Migrationsverkets beslut till Migrationsdomstolen i Stockholm som beslutade att återförvisa målet till verket för fortsatt handläggning eftersom Migrationsverket inför sitt beslut inte hade försäkrat sig om att klagandena inte riskerade att sändas vidare från Italien till Syrien. Enbart den omständigheten att Italien genom internationella konventioner uppgivit att de iakttar principen om non-refoulement, kan inte anses tillräcklig för att försäkra sig om att klagandena är skyddade från att sändas vidare till Syrien om de överförs till Italien. Det krävs ytterligare utredning i målet för att försäkra sig om att Sverige följer sina förpliktelser enligt Europakonventionen och iakttar principen om non- refoulement.

Efter migrationsdomstolens dom sökte A:s make, tillika barnens fader, C, asyl i Sverige.

Migrationsverket överklagade migrationsdomstolens dom till Migrationsöverdomstolen.

Verket anfördeatt det i förevarande fall saknas rapporter om att det skulle finnas systematiska brister i asylförfarandet i Italien och hänvisade till att Europadomstolen i avgörandet Mohammed Hussein m.fl. mot Nederländerna och Italien, uttalat att den generella situationen för asylsökande i Italien trots några småbrister inte visar på några systembrister. Migrationsverket var därför av uppfattningen att presumtionen att alla medlemsstater lever upp till sina åtaganden inom ramen för unionsrätten, inte brutits. 

I det nu aktuella målet är modern och barnen, med undantag för de numera två vuxna barnen, B och D, att anse som familjemedlemmar i Dublinförordningens mening. Enligt Migrationsverket medför dock ingen artikel i förordningen ett direkt ansvar för Sverige att pröva samtliga familjemedlemmars asylansökningar. Verket påpekade särskilt att föräldrarna A och C har valt att inte utnyttja möjligheten att få samtliga familjemedlemmars ansökningar prövade i Italien, enligt artikel 15.1 Dublinförordningen, för att undvika familjesplittring. Detta ska beaktas vid bedömningen av den rätt till familjeliv som skyddas i artikel 8 i Europakonventionen. Verket noterade vidare att rätten till familjeliv enligt artikel 8 i Europakonventionen inte nödvändigtvis innebär en rätt till familjeliv just i Sverige. Sonen B var redan vid asylsökningstillfället 18 år, och därmed vuxen och han kan inte anses som en familjemedlem i Dublinförordningens mening.

De asylsökande anfördeatt de iItalien löper en verklig risk att utsättas för omänsklig och förnedrande behandling på grund av systembrister i asyl- och mottagningsförfarandet där. Det finns inga garantier för att de inte vidaresänds från Italien till Syrien. En överföring enligt Dublinförordningen leder dessutom till att familjen splittras och enbart den risken är tillräcklig grund för Sverige att överta familjens asylansökningar.