Sverige - Migrationsöverdomstolen, 6 september 2010, UM 8098-09

Beslutande stat:
Sökandes ursprungsland:
Avgörandedatum:
06-09-2010
Målnummer:
MIG 2010:18
Annat målnummer::
UM 8098-09
Court:
Migrationsöverdomstolen
National / Other Legislative Provisions:
ICCPR
ICCPR - Art 23
ICCPR - Art 23.1
UNCRC
UNCRC - Art 9
UNCRC - Art 9.1
UNCRC - Art 10
UNCRC - Art 10.1
Printer-friendly versionPrinter-friendly versionPDF versionPDF version
Rubrik: 

Rätten till familjeliv kan uppväga ansvarskriterierna i Dublin II-förordningen. Domstolen fann att en asylansökan ska prövas i Sverige, för att trygga rätten till familje - och privatliv (artikel 8 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna), trots att en annan stat var ansvarig enligt Dublin II - förordningen

Fakta: 

A sökte asyl i Sverige den 14 september 2006 med sin hustru. En Eurodac "träff" avslöjade att A och hans fru tidigare hade sökt asyl i Tyskland. Den 8 februari 2007, överfördes de till Tyskland enligt Dublin II-förordningen. Hustrun återvände sedan till Sverige och sökte asyl tillsammans med parets son (född 2007). Den 13 februari 2008 beslutade Migrationsverket att A: s fru och son skulle överföras igen till Tyskland. Hans fru och son avvek innan överföringen kunde genomföras, och återsökte asyl i Sverige när tidsfristen för överföringen hade löpt ut. Deras asylansökningar fick därför prövas i Sverige. A ansökte åter om asyl i Sverige flera månader efter hans fru och son och bedömdes kunna överföras till Tyskland. Enligt Migrationsverkets uppfattning var Tyskland den ansvariga staten när det gällde granskning av hans ansökan om asyl.

A överklagade Migrationsverkets beslut på grund av att hans fall var sammanlänkade med hans fru och son, vars asylansökningar skulle behandlas i Sverige. Han menade att familjen bör skyddas, i synnerhet sonen hade behov av att vara nära sin far.

Beslut och överväganden: 

Migrationsöverdomstolen konstaterade att Migrationsverkets beslut att överföra A till Tyskland gjordes i enlighet med lagen, eftersom beslutet hade fattats i enlighet med Dublin II-förordningen. Men domstolen fortsatte sedan att överväga om beslutet kunde anses vara i enlighet med artikel 8 i Europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna.

Domstolen noterade att frekventa och omotiverade avvikelser från ansvarskriterierna i Dublin II-förordningen skulle orsaka oordning i systemet och minska förutsägbarheten i behandlingen av en ansökan. Det senare skulle vara skadligt inte bara för stater, men också för de berörda individerna. Domstolen ansåg att intrånget i A:s  och hans familjs rätt till respekt för familjelivet som ett beslut om överföring skulle innebära hade ett legitimt syfte, nämligen att förebygga den oordning som nämns i artikel 8.2 i konventionen. Den fråga som återstod att besvara var om det var "nödvändigt i ett demokratiskt samhälle att göra ett sådant intrång, dvs om det var proportionerligt.”

Genom att genomföra överföringsbeslutet, skulle de svenska myndigheterna avhända sig möjligheten att undersöka alla familjemedlemmarnas ansökningar i ett sammanhang  med hänsyn till varandras bakgrund. Det kunde inte uteslutas att de tyska och svenska migrationsmyndigheterna skulle komma till olika slutsatser när det gällde familjemedlemmars behov av internationellt skydd och att familjen skulle kunna splittras, åtminstone tillfälligt. Det talade för att Sverige borde utnyttja möjligheten i artikel 3.2 och inte tillämpa Dublinförordningen i förhållande till A.

Migrationsverket vägde in det faktum att tredjelandsmedborgarna hade själva genom sina egna handlingar (inklusive avvikandet), sätt sig i en situation där deras asylansökningar kunde prövas av myndigheter i olika EU-länder. Dessutom hade både A och hans fru, redan överförts till Tyskland tillsammans och hade möjlighet till en sammanhängande prövning av deras asylansökningar där.

Men när alla aspekter beaktades, ansåg domstolen att intresset för att förebygga oordning kunde inte uppväga det intrång i familjelivet som överföringen skulle innebära för A och hans familjemedlemmar. Under dessa omständigheter fann domstolen - trots att A och hans fru själva bidrog till situationen - att överklagandet borde beviljas. A: s asylansökan ansågs kunna tas upp till prövning enligt tillämpning av artikel 3.2 i Dublinförordningen.

Utfall: 

Överklagandet beviljades. Domstolen beslutade att hänskjuta ärendet till Migrationsverket för behandling i Sverige.