ECRE is currently working on redeveloping the website. Visitors can still access the database and search for asylum-related judgments up until 2021.
You are here
Home ›Sverige - Migrationsöverdomstolen, 28 october 2008, UM 2397-08
European Union Law > EN - Dublin II Regulation, Council Regulation (EC) No 343/2003 of 18 February 2003 > Article 2
European Union Law > EN - Dublin II Regulation, Council Regulation (EC) No 343/2003 of 18 February 2003 > Article 3
European Union Law > EN - Qualification Directive, Directive 2004/83/EC of 29 April 2004 > Art 21
European Union Law > EN - Dublin II Regulation, Council Regulation (EC) No 343/2003 of 18 February 2003 > Article 16


Förhållandena i Grekland var vid tidpunkten för domen inte sådana att det fanns skäl att inte överföra asylsökanden dit i enlighet med Dublinförordningen.
Den sökande reste från Irak till Grekland. Han menar att han sedan återvände till Irak och vistades där i tre månader. Detta gör att Grekland inte längre har ansvar för hans asylansökan. Vidare åberopades den bristfälliga asylprocessen i Grekland och den risk han löper att återsändas till Irak. Migrationsverket avslog ansökan och menade att då det inte går att fastställa att han vistats utanför EU i minst tre månader är det fortfarande Grekland som har ansvar för hans asylansökan enligt Dublinförordningens artikel 16.3. Migrationsverket menade vidare att utredningen i målet med tillgänglig landinformation gav stöd för att den sökande skulle få tillgång till en asylprövning i Grekland samt att det inte fanns anledning att anta att han riskerade att sändas vidare till ett land där han riskerade förföljelse. Migrationsdomstolen i Stockholm i dom 16 april 2008 gick på samma linje och avslog överklagandet. I överklagandet till Migrationsöverdomstolen åberopade mannen att förhållandena i Grekland är sådana att han inte kan sändas tillbaka och att det finns humanitära skäl att underlåta en tillämpning av Dublinförordningen.
Migrationsöverdomstolen konstaterade att det krävs starka humanitära skäl för att underlåta att tillämpa Dublinförordningen (se MIG 2007:8 och MIG 2007:32). En medlemsstat kan, enligt undantaget i artikel 3.2, underlåta att tillämpa förordningens ansvarighetskriterier om en medlemsstat bryter mot principen om non-refoulement och inte längre kan räknas som ett säkert land. Domstolen hänvisade här till skyddsgrundsdirektivet s artikel 21.
Migrationsöverdomstolen konstaterade vidare att en utgångspunkt är att alla EU:s medlemsländer både kan och vill leva upp till vad som beslutas inom unionen och att kritik mot ett medlemsland i första hand följs upp av EU-s institutioner. Domstolen slog även fast att Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen utgör hinder mot att verkställa beslut om överföring enligt Dublinförordningen om utlänningen i mottagarlandet riskerar att utsättas för behandling i strid med artikel 3 (med hänvisning till avgörandet i T.I. mot the United Kingdom). Migrationsverket och migrationsdomstolarna har att försäkra sig om att en överföring enligt Dublinförordningen inte strider mot Sveriges förpliktelser enligt Europakonventionen.
I sin bedömning av huruvida en överföring var möjlig i det föreliggande fallet konstaterade domstolen att det fanns ett omfattande utredningsmaterial avseende förhållandena i Grekland ingivet i målet. Domstolen hänvisade även rättsfall i EG-domstolen; mål C-72/06 och C-130/08 där domstolen uttalats sig om asylprocessen i Grekland. Utifrån detta omfattande material kom Migrationsöverdomstolen fram till att en överföring av mannen enligt Dublinförordningen inte stred mot principen om non-refoulement och Sveriges åtaganden enligt Europakonventionen. Inte heller förelåg tillräckligt starka humanitära skäl för att Dublinförordningen inte skulle tillämpas.
Migrationsöverdomstolen avslog överklagandet.
CJEU - C-130/08 Commission v Greece
CJEU - C-72/06 Commission v Greece
Sweden - MIG 2007:32
Sweden - MIG 2007:8