Sverige - Migrationsöverdomstolen, 28 augusti 2013, UM 9565-11, MIG 2013:15

Inledningsvis inhämtar Migrationsöverdomstolen ett yttrande från UNHCR. I detta bekräftas att A förklarats vara flykting av UNHCR i förhållande till Kamerun. Vidare nämns att en stat visserligen inte är bunden av en tidigare gjord flyktingbedömning av UNHCR men bör tillerkänna UNHCR:s bedömning stor vikt och beslutsfattaren i det enskilda landet måste beakta denna när man bedömer risker och fastställer trovärdigheten. Vidare uppmärksammar UNHCR domstolen på det faktum att den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter har ansett att UNHCR:s erkännande av en persons flyktingstatus bör ges vederbörlig tyngd (se Abdolkhani och Karimnia mot Turkiet, dom den 22 september 2009, appl. Nr 30471/08 p. 82) samt att EU:s medlemsstater gör olika bedömningar av UNHCR:s erkännande men att UNHCR:s bedömning generellt anses ha stor betydelse. I Bulgarien och Frankrike följer det till och med av lag att en utlänning som blivit erkänd som flykting av UNHCR ska få flyktingstatus. I Nederländerna föreskriver lagen skydd från återsändande för personer som UNHCR:s representation i landet förklarar vara flyktingar.

Migrationsöverdomstolen övergår därefter till sin egen bedömning av omständigheterna i målet. Först redogörs kort för nationella och internationella bestämmelser avseende flyktingstatus. Därefter drar Migrationsöverdomstolen slutsatsen att en stat inte bunden av en tidigare gjord flyktingbedömning av UNHCR, men att Sverige bör beakta UNHCR:s bedömningar och uttalanden vid fastställande av eventuellt flyktingskap. Det nämns att det är en framåtsyftande riskbedömning som ska göras och det är förhållandena vid prövningstillfället som är av avgörande betydelse.

Migrationsöverdomstolen redogör för vad som framkommit om A:s erfarenheter från Kamerun. Det noteras att han varit medlem i oppositionspartet SDF, att han blivit frihetsberövad vid flera tillfällen på grund av sina politiska aktiviteter, nekats inneha röstkort, släppts från fängsligt förvar efter att ha betalat muta, lyckats undkomma när hans bostad attackerats, gripits, åtalats och dömts vid anklagelser för att vara rebell och därefter, i augusti 2003, utsatts för mordförsök och frihetsberövande varefter han hållit sig gömd tills han lämnade landet 2005. Domstolen drar därefter slutsatsen att  av den landinformation i målet framgår att SDF-medlemmar utsätts för godtyckliga gripanden men att det är framför allt ledande regeringsmotståndare som kan löpa risk att utsättas för sådan behandling som ger rätt till skydd enligt Genèvekonventionen.

Migrationsöverdomstolen konstaterar att UNHCR:s bedömning att A är flykting måste vägas mot att det nu har gått åtta år sedan han lämnade Kamerun, att det även gått lång tid sedan han var politiskt aktiv. Vidare måste nivån på hans politiska aktivitet och vad som nu är känt om situationen för politiskt aktiva i hemlandet beaktas. Migrationsöverdomstolen anser vid den sammantagna bedömningen att  det inte kan anses föreligga en välgrundad fruktan för förföljelse och att A därför inte kan betraktas som flykting och inte heller beviljas resedokument. Överklagan avslås.