ECRE is currently working on redeveloping the website. Visitors can still access the database and search for asylum-related judgments up until 2021.
You are here
Home ›Sverige - Migrationsöverdomstolen, 14 juni 2013, UM 8090-12, MIG 2013:8
International Law > 1951 Refugee Convention
International Law > 1951 Refugee Convention > Art 33
European Union Law > EN - Asylum Procedures Directive, Council Directive 2005/85/EC of 1 December 2005 > Recital 2
Council of Europe Instruments > EN - Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms
Council of Europe Instruments
Council of Europe Instruments > EN - Convention for the Protection of Human Rights and Fundamental Freedoms > Article 3
European Union Law > EN - Asylum Procedures Directive, Council Directive 2005/85/EC of 1 December 2005 > Art 25 > Art 25.2 (a)
European Union Law > EN - Asylum Procedures Directive, Council Directive 2005/85/EC of 1 December 2005 > Art 25
European Union Law > EN - Qualification Directive, Directive 2004/83/EC of 29 April 2004
European Union Law > EN - Dublin II Regulation, Council Regulation (EC) No 343/2003 of 18 February 2003 > Article 3 > 2.
European Union Law > EN - Qualification Directive, Directive 2004/83/EC of 29 April 2004 > Art 21 > Art 21.1
European Union Law > EN - Qualification Directive, Directive 2004/83/EC of 29 April 2004 > Art 21
ICCPR - Art 7
Sweden - Utlänningslagen (Aliens Act) (2005:716) - Chapter 4 Section 1
Sweden - Utlänningslagen (Aliens Act) (2005:716) - Chapter 4 Section 2
Sweden - Utlänningslagen (Aliens Act) (2005:716) - Chapter 4 Section 2(a)
Sweden -Utlänningslagen (Aliens Act) (2005:716) - Chapter 5 Section 1
Sweden - Utlänningslagen (Aliens Act) (2005:716) - Chapter 5 Section 1(b)
Ansökningar om uppehållstillstånd avvisas, eftersom sökanden redan har beviljats flyktingstatus i en annan EU-stat. Det har i målet inte framkommit några skäl som medföra att asylansökningarna bör prövas i Sverige.
Sökanden B, och hennes barn, C och D (härefter familjen A) från Ryssland sökte asyl i Sverige i augusti 2011. De åberopade skyddsskäl gentemot Ryssland som grundade sig dels i B:s makes politiska verksamhet, dels i att B inte kunde påräkna myndigheternas skydd från B:s make som under lång tid utsatt henne för misshandel. Under Migrationsverkets handläggning framkommer att familjen A beviljats uppehållstillstånd och flyktingstatusförklaring i Tjeckien. Även B:s make hade beviljats uppehållstillstånd vid samma tillfälle. Familjen A åberopade då att de hade skyddsskäl mot såväl Ryssland som Tjeckien. Som skyddsskäl mot Tjeckien anförde B att hennes make under många års tid misshandlat henne och för det fall hon skulle tvingas återvända till Tjeckien skulle hon misshandlas på nytt och hon kan inte påräkna skydd, varken från myndigheter eller frivilligorganisationer i Tjeckien.
Migrationsverket beslutade i april 2012 att med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 UtlL (som bygger på artikel 25.2 a Asylprocedurdirektivet) avvisa familjens ansökningar om uppehållstillstånd och utvisa dem ur Sverige till Tjeckien.
Familjen A överklagade beslutet till migrationsdomstolen som beslutade att upphäva och återförvisa målet för fortsatt handläggning. Domstolen uttalade att eftersom klagandena ansökt om internationellt skydd gentemot ett land där de beviljats asyl blir 5 kap. 1 b§ utlänningslagen inte tillämplig. Den omständigheten att prövningsförfarandet vanligen är förenklat när det rör en medlemsstat i EU innebär inte att en ansökan inte ska prövas i sak.
Migrationsverket överklagade beslutet till Migrationsöverdomstolen som biföll överklagandet. Som skäl anförde Migrationsöverdomstolen bl.a. följande. Principen om non-refoulment omfattar inte bara flyktingar utan även andra skyddsbehövande. Inom unionsrätten har principen fastslagits i flera sammanhang.
I svensk nationell rätt återspeglas principen om non-refoulment även i 12 kap. 1 § och 2 § UtlL. Principen om non-refoulment har fått stort genomslag när det gäller den rättsliga regleringen inom migrationsområdet. Det innebär dock inte att varje ansökan om asyl som ges in till svenska myndigheter ska prövas i sak i Sverige (jfr MIG 2012:9 och MIG 2012:20).
Familjen A är endast medborgare i Ryssland och kan redan av denna anledning inte beviljas asyl i förhållande till Tjeckien (jfr MIG 2012:20). Deras ansökningar ska därför ses som asylansökningar gentemot Ryssland.
De omständigheter som enligt familjen A utgör skyddsbehov gentemot Tjeckien kan – eftersom de åberopas mot ett annat land än det där familjen är medborgare – inte ses som asylskäl i utlänningslagens mening. Däremot kan omständigheterna aktualisera 5 kap. 6 § UtlL, dvs. synnerligen ömmande skäl vilka inte relaterar till ett skyddsbehov.
Enligt ordalydelsen i 5 kap. 1 b § 1 stycket UtlL är det asylansökan som får avvisas om den enskilde har flyktingstatus i en annan EU-stat. Det är dock en grundläggande princip i svensk utlänningsrätt att sökanden ska få frågan om uppehållstillstånd (oavsett tillståndsgrund) prövad i en och samma process (jfr MIG 2007:31). 5 kap. 1 b § första stycket 1 UtlL bör därför tolkas så att en ansökan om uppehållstillstånd får avvisas om sökanden har beviljats flyktingstatus i en annan EU-stat.
Den aktuella bestämmelsen är fakultativ, vilket innebär att det finns utrymme för att pröva en sådan ansökan i sak i Sverige även om sökanden har beviljats flyktingstatus av ett annat EU-land.
Familjen A:s ansökningar om uppehållstillstånd kan inte avvisas om en utvisning av dem till Tjeckien skulle bedömas strida mot principen om non-refoulment. Migrationsverket har dock gjort bedömningen att familjen A är skyddad mot förföljelse i Tjeckien och att familjen inte heller riskerar att sändas därifrån till hemlandet eller till något annat land där de inte ges motsvarande skydd. Enligt Migrationsverket ska familjens ansökningar om asyl därför inte prövas i Sverige utan avvisas.
Det har, enligt domstolens mening, inte framkommit något som ger anledning att hysa allvarliga farhågor för att Tjeckien inte skulle uppfylla sina förpliktelser i detta avseende. Mot denna bakgrund finns det inte skäl att göra någon annan bedömning än den som Migrationsverket har gjort beträffande familjens skyddsbehov och möjligheter till skydd i Tjeckien.
Vidare kan de omständigheter som familjen A åberopar till stöd för uppehållstillstånd föranleda en prövning inom ramen för humanitära skäl enligt 5 kap. 6 § utlänningslagen. Fråga att bedöma är därför om dessa omständigheter skulle kunna utgöra tillräckliga skäl för att underlåta att tillämpa 5 kap. 1 b § första stycket 1 UtlL.
Enligt svensk rätt ska ett beslut om överföring enligt Dublinförordningen leda till att en asylansökan ska avvisas. I MIG 2007:32 framhöll Migrationsöverdomstolen att det krävs starka humanitära skäl för att underlåta att tillämpa Dublinförordningen.
Migrationsöverdomstolen anser att ett liknande synsätt bör råda även vid tolkningen av 5 kap. 1 b § första stycket 1 UtlL. Enbart det förhållandet att familjen A har åberopat omständigheter som kan omfattas av bestämmelsen i 5 kap. 6 § UtlL medför därför inte att deras ansökningar om uppehållstillstånd ska prövas i sak i Sverige. Det har inte kommit fram några omständigheter i familjen A:s fall som gör att det kan betraktas som stötande ur ett humanitärt perspektiv att avvisa ansökningarna.
Migrationsverket kan därför, enligt Migrationsöverdomstolen, anses ha haft fog för sitt beslut att med stöd av 5 kap. 1 b § första stycket 1 utlänningslagen avvisa familjen A:s ansökningar om uppehållstillstånd och att utvisa dem ur Sverige.
Migrationsöverdomstolen biföll överklagandet.
Prop. 2009/10:31 s. 218 och 274
Sweden - MIG 2012:20
CJEU - C-411/10 and C-493/10 N.S. v Secretary of State for the Home Department and ME (UP)
Sweden - MIG 2007:31
Sweden - MIG 2007:32