Sverige - Migrationsöverdomstolen, 11 februari 2013, , UM 2953-12, MIG 2013:2

Migrationsöverdomstolen beviljar prövningstillstånd och frågan som domstolen har att avgöra är huruvida ett internflyktsalternativ är tillämpligt för A:s del och, framför allt, vilket ansvar domstolarna har för att utreda och pröva om ett sådant internt flyktalternativ föreligger.

Migrationsöverdomstolen hänvisar inledningsvis till punkt 91 i UNHCR:s handbok och artikel 8 i EU:s skyddsgrundsdirektiv för att därefter dra slutsatsen att en fruktan för förföljelse inte alltid behöver avse hela ursprungslandets territorium och att behov av internationellt skydd inte föreligger om den asylsökande har ett internt flyktalternativ. Därefter hänvisas till svenska förarbetsuttalanden och praxis från Migrationsöverdomstolen rörande internflykt. Det konstateras vidare att prövningen ska göras på samma sätt oavsett om bedömningen avser flyktingskap eller subsidiärt skydd.  Domstolen kommer till slutsatsen att det av Sveriges internationella åtaganden följer att internflyktsalternativets tillämplighet ska utredas i samband med prövningen av om en person är flykting eller skyddsbehövande. Det går således inte, enligt domstolen, att dra slutsatsen att en asylsökande är i behov av internationellt skydd utan att ha beaktat dennes möjlighet att bosätta sig på en annan plats i ursprungslandet.

Migrationsöverdomstolen övergår därefter till att påminna om Migrationsdomstolens utredningsskyldighet enligt 8§ förvaltningsprocesslagen och att även förarbetena till bestämmelsen tydliggör att det ytterst är domstolen som har ansvaret för utredningen i ett mål, men att ansvaret sträcker sig olika långt i olika mål och att det i stor utsträckning kan ankomma på parterna själva att ta fram utredning. Normalt kan rätten förväntas ge part besked om att dennes talan behöver kompletteras i någon del. Vidare erinras om att prövningens tyngdpunkt ligger i första instans, dvs. i detta fall Migrationsverket. I fråga om bedömning av om en person är flykting eller skyddsbehövande tydliggör Migrationsöverdomstolen att domstolen måste se till att den har tillräckligt med utredning för att kunna ta ställning till frågan om internflykt. Saknas information i målet ska domstolen, enligt Migrationsöverdomstolen, använda sin processledning och begära in nödvändig information. Att det är Migrationsverket som har bevisbördan för att det finns ett rimligt och relevant internflyktsalternativ (jfr MIG 2009:4) fråntar inte domstolen ansvaret för prövningen av internflykt i samband med bedömningen av skyddsbehovet.  Eftersom det, i det aktuella målet avseende A, inte kan klart utläsas av migrationsdomstolens dom att domstolen tagit ställning till frågan om internflyktsalternativet återförvisas målet till migrationsdomstolen för fortsatt handläggning.

Migrationsdomstolens beslut om uppehållstillstånd och status som alternativt skyddsbehövande upphävs.