Sverige - Migrationsöverdomstolen, 1 juli 2016, UM 1859-16

Kammarrätten i Stockholm (”Migrationsöverdomstolen”) konstaterade att den först hade att ta ställning till om det fanns välgrundade skäl att anta att det fanns systematiska brister i Ungerns asylförfarande och mottagningsvillkor som medförde att de Sökande inte kunde överföras till Ungern. Om sådana brister inte ansågs föreligga hade Migrationsöverdomstolen i andra hand att pröva om det fanns andra skäl att inte överföra de Sökande till Ungern och istället pröva asylansökningen i Sverige.

Systematiska brister i Ungerns asylförfarande och mottagningsvillkor

Vad gällde frågan om de påstådda bristerna i Ungerns asylförfarande och mottagningsvillkor konstaterade Migrationsöverdomstolen följande:

1. tillgäng statistik över bifalls- och avslagsfrekvens från den ungerska migrationsmyndigheten gav inte stöd för påståendet att det skulle förelåg sådana allvarliga brister i Ungern att det inte vore möjligt att överföra sökanden dit;
2. det faktum att Ungern hade rapporterats att ha byggt stängsel kring sina gränser och tillämpat s.k. transitzoner var i Migrationsöverdomstolens mening problematiskt, men det fanns inte några skäl att anta att asylsökande som överfördes enligt Dublinförordningen skulle hamna i sådana transitzoner;
3. det faktum att Ungern använde vissa former av påskyndande förfaranden var inte i strid med asylprocedurdirektivet;
4. av tillgänglig landsinformation framgick att även om det fanns brister beträffande tillgången till rättsligt bistånd och tolkar så bistod frivilligorganisationer med hjälp i detta avseende.

Sammantaget fann Migrationsöverdomstolen att de brister som framkommit inte var så allvarliga att de Sökande skulle riskera att utsättas för risk för omänskligt eller förnedrande behandling vid en överföring till Ungern.

Vad gällde frågan om Ungerns tillämpning av principen om säkert tredjeland konstaterade Migrationsöverdomstolen att det fanns ett återtagandeavtal mellan Serbien och EU som möjliggjorde att personer utan uppehållstillstånd återsändes till Serbien. Vidare fanns det inga restriktioner enligt  Dublinförordningen som hindrar att en sökande skickas till ett säkert tredjeland. Migrationsöverdomstolen konstaterade även att det av UNHCR:s rapport från maj 2016 framgick att det fanns vissa problem med de ungerska myndigheternas handläggning, men att det var möjligt för asylsökande att överklaga beslut och få dem ogiltigförklarade av ungerska domstolar.

Enligt Migrationsöverdomstolens kunde inte Ungerns tillämpning av Serbien som ett säkert tredje land ses som en sådan allvarliga brist att de Sökande inte kunde överföras till Ungern.

Vad gällde frågan om att Ungern tog asylsökande i förvar, att förvarstiderna kunde bli långa och att det förekom brister i rätten till effektivt rättsmedel, konstaterade Migrationsöverdomstolen att även om dessa faktum kunde kritiseras medförde de inte att en asylsökande skulle utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.

Sammantaget ansåg Migrationsöverdomstolen att av de uppgifter som framkommit fanns det inte skäl att anta att Ungerns asylförfarande och mottagningsvillkor hade sådana systematiska brister att det var omöjligt att överföra asylsökande till Ungern.

Övriga skäl

Då Migrationsöverdomstolen funnit att det inte förelåg några systematiska brister i Ungerns asylförfarande och mottagningsvillkor hade den att ta ställning till om det fanns andra skäl att tillåta att de Sökande fick sina asylansökningar prövade i Sverige.

Migrationsöverdomstolen konstaterade inledningsvis att en medlemsstat i enlighet med Dublinförordning har rätt att göra en skönsmässig bedömning och besluta att pröva en asylansökan även om medlemsstaten inte är skyldig att göra en sådan prövning. Vidare noterade Migrationsöverdomstolen att för att inte motverka Dublinförordningens syfte ska ett sådant avsteg från bestämmelserna om ansvarig medlemsstat endast göras om det föreligger särskilda skäl.

Då två av de Sökande var små barn ansåg Migrationsöverdomstolen att även frågan om barns särskilda rättigheter måste tas i beaktande. Av såväl EU-stadgan som ingressen till Dublinförordningen framgår att barnets bästa ska komma i främsta rum.

Av utredning i målet framgår att Ungern ansåg att Serbien var ett säkert tredjeland och Migrationsöverdomstolen höll det för sannolikt att ungerska myndigheter därför skulle komma att återsända de Sökande till Serbien. Av UNHCR:s rapporter framgick det var långa väntetiderna för överföringen från Ungern till Serbien och att många av de sökande hölls i förvar i väntan på verkställighet av sådan överföring. Enligt Migrationsöverdomstolens bedömning framstod det mot bakgrund av vad som framkommit i målet som osäkert var och när de Sökande skulle få sina skyddsskäl prövade och de Sökande riskerade att under mycket lång tid vara placerade i förvar, vilket skulle ha en mycket negativ påverkan på barnens hälsa och utveckling.

Enligt Migrationsöverdomstolens bedömning skulle en överföring av de Sökande inte vara förenligt med principen om barnens bästa. Migrationsöverdomstolen beslutade därför att de Sökande inte kunder överföras till Ungern och att deras asylansökningar skulle prövas i Sverige.