ECRE is currently working on redeveloping the website. Visitors can still access the database and search for asylum-related judgments up until 2021.
You are here
Home ›Sverige - Migrationsöverdomstolen, 09 Mars 2011, UM 3363-10 och 3367-10
European Union Law > EN - Qualification Directive, Directive 2004/83/EC of 29 April 2004 > Art 6
European Union Law > EN - Qualification Directive, Directive 2004/83/EC of 29 April 2004 > Art 7
European Union Law > EN - Qualification Directive, Directive 2004/83/EC of 29 April 2004 > Art 8
European Union Law > EN - Qualification Directive, Directive 2004/83/EC of 29 April 2004 > Art 9
European Union Law > EN - Qualification Directive, Directive 2004/83/EC of 29 April 2004 > Art 15
Sweden - Utlänningslagen (Aliens Act) (2005:716) - Chapter 4 Section 2


Ett ungt par är alternativt skyddsbehövande på grund av hedersrelaterad förföljelse. De är båda underåriga och det är därför inte rimligt att kräva att de skulle ha sökt myndigheternas skydd i hemlandet.
Paret (båda kurder från norra Irak) sökte asyl då de haft en utomäktenskaplig relation som inte accepterats av deras familjer. De har inte tillåtits gifta sig då flickan varit bortlovad till en kusin. De har båda hotats till livet av flickans familj. De har levt gömda under ett år för att undvika det påtvingade giftermålet. De har inte sökt myndigheternas skydd men anförde att de i vilket fall inte skulle kunna få skydd då kvinnans far har en hög position i samhället samt tillhör en mäktig klan.
Migrationsverket avslog ansökan den 29 oktober 2009, främst på grund av bristande trovärdighet i berättelsen. Den 25 mars 2010 upphävde Migrationsdomstolen i Göteborg beslutet och beviljade de två sökanden uppehållstillstånd som alternativt skyddsbehövande (UtlL 4 kap. 2 § punkten 1). Ordföranden (juristdomaren) var skiljaktig och ville avslå överklagandet på grund av berättelsens bristande trovärdighet och att det inte visats att skyddsbehov förelåg. Migrationsverket överklagade till Migrationsöverdomstolen och anförde sammanfattningsvis att det inte var visat att myndigheterna i norra Irak inte kunde erbjuda tillräckligt skydd mot hedersrelaterat våld. De sökande menade att sådant skydd inte fanns att tillgå.
Migrationsöverdomstolen höll muntlig förhandling den 13 januari 2011. I sitt beslut redogjorde domstolen inledningsvis för betydelsen av artikel 7 i skyddsgrundsdirektivet (om aktörer i hemlandet som kan erbjuda förföljelse), för en omfattande landinformation rörande hedervåld i norra Irak samt möjligheterna till skydd mot sådant våld.
I sin bedömning konstaterade sedan Migrationsöverdomstolen kortfattat att de sökande inte är att betrakta som flyktingar – möjligheten till flyktingskap grundat på könsrelaterad förföljelse (4 kap. 1 § UtlL ,jfr artikel 9 skyddsgrundsdirektivet) diskuterades således ej. Domstolen gick sedan vidare och diskuterar de sökandes trovärdighet. Det konstaterades att asylberättelserna, med vissa undantag, båda var trovärdiga och att de sökande får anses ha gjort sannolikt att de har grundad anledning att anta att de vid ett återvändande till hemlandet riskerar att utsättas för våld eller andra övergrepp ”i hederns namn”. Frågan därefter var således om hemlandsmyndigheterna får anses kunna erbjuda den sökande effektivt skydd mot sådana övergrepp. Migrationsöverdomstolen konstaterade vidare att det visserligen framgår av landinformationen att sådant skydd är möjligt (med tonvikt på förhållandena för kvinnor) men att situationen är mycket skör. Det är därför inte möjligt att generellt säga att det tillgängliga skyddet når en sådan nivå att det är möjligt att regelmässigt utgå från att det är effektivt. En bedömning av läget i varje individuellt fall måste därför göras.
I det föreliggande fallet fann domstolen att det med hänsyn till flickans fars position i samhället, att det inte var klarlagt om unga flickor i regionen kan få skydd undan föräldrars övergrepp, de begränsade möjligheter till skydd för män som utsätts för hedersvåld samt det faktum att båda sökande var underåriga, inte kan anses rimligt att begära att de skulle ha sökt myndigheternas skydd eller att ett sådant skydd får anses vara effektivt. Domstolen ansåg inte heller internflykt vara ett rimligt alternativ. Båda sökanden befanns därmed vara alternativt skyddsbehövande enligt UtlL 4 kap. 2 § stycke 1 (jfr skyddsgrundsdirektivets artikel 15 b).
Migrationsöverdomstolen avslog överklagandet och beviljade de sökanden permanent uppehållstillstånd.
En domare var skiljaktig och menade att de sökande inte styrkt sina påståenden och inte heller var att bedöma som trovärdiga.
Det är intressant att notera att Migrationsöverdomstolen över huvud taget inte resonerar i termer av könsrelaterad förföljelse i domen, trots att hedervåld som problematik har tydliga sådana kopplingar.
Sweden - MIG 2007:12
Sweden - MIG 2007:9